Just like that.

It's fascinating how quickly all your hopes can be dashed. It is also fascinating that they can be dashed by such a tiny thing as a name on your screen.

I don't think I've ever been this confident about anything before. It's only been a few days, but I've developed such a belief in my own abilities that - to me - the idea that it wouldn't work didn't even exist. Of course, I considered that idea, but I dismissed it. I was too confident.

And now the idea is not just an abstract doubt, it's a reality. It's not going to work. You find that everything you've built up in your head (and computer, and journal, and even mp3 player) needs to be erased and forgotten because you can't let this get to you. If it does, it'll ruin you.

Just because little big things hurt.

6 comments:

Chris said...

*tröstar findockan*

esoterisk said...

Känns som om du är någon annan stans just nu.
Jag uppfattar inte siganlerna. Kanske dags att byta antenn?

Eller så är det nog dags att stänga av radion?

En viss kommentator på denna blogg tar fan sönder allt (ALLT) tålamod, överssende, förstående och andra viktiga känslor för en lugn och balanserad människa som jag besitter...

Marina said...

Vem av oss ska byta antenn menar du nu?

Jao, jag är ute och cyklar (fast det är bättre nu). Men så är du också det; du irriterar dig på en kommentator! :)

C said...

*ROFL* :D

esoterisk said...

MEN DU ÄR FAN SOM ANDERS LARSSON, GER DIG SJÄLV EGNA NAMN HELA TIDEN.

Isobarisk said...

Det är för att det kittlar så himla skönt i magtrakterna när jag gör det. *fniss*